Man träffar folk till och från i sitt liv som gör ett så himla stort intryck. Ett intryck som kanske till och med följer med dig livet ut. Jag har mött allt för få sådana. Men kanske tillräckligt många för min ålder. En del personer jag träffar känner jag att jag på något sätt hör i hop med. Vi kanske tänker likadant, har samma humor eller bara helt enkelt ser varandra som intressanta människor. Med dessa människor kommer jag bara till vänkretsen med. När jag egentligen kanske borde känna något helt annat, för min egen skull. Hur ofta sätter sig allt som ett pussel?

Den här gången fattades en stor pusselbit, mitt hjärta. Allt fanns där. Men inte mitt hjärta. Mitt hjärta är ute och svävar för sig själv och försöker hitta hem nuförtiden. Förhoppningsvis har det redan gjort det.

Jag sa att jag var rädd varje dag. Jag gillade hans reaktion. Den gav mig hopp.

Äntligen hemma efter en stressig jobbardag! Phew!

Det bara rusade in folk i restaurangen i dag. Jag är glad för ägarnas skull.

Mamma har ringt till min mobil men jag har inte kunnat svara. Antagligen ska hon berätta om hur det gick att ta bort Gibbe. Försöker ringa upp med min sista krona på telefonen men det funkar inte. Fuck.

Nu är han i alla fall borta.. Ush. Det är skitjobbigt. Men samtidigt väldigt overkligt. Får se vad mamma säger sen när/om hon ringer.

I dag ska jag laga någon konstig korvgryta. Önska mig lycka till!

Hejs =)